Naked Lunch
Naked Lunch hade premiär 1991. Filmen har relativt många kända skådespelare som Peter Weller, Judy Davis, Ian Holm, Julian Sands och Roy Sheider. Filmen är delvis baserad på William S. Burroughs bok och delvis på hans faktiska liv.
Peter Weller gör en suverän insats som Bill Lee (Egentligen Burroughs). Han är dessutom rätt lik Burroughs. Julian Sands och Roy Sheider är också mycket bra. Ian Holm är utmärkt neurotisk som Tom Frost.
Filmen är tämligen missförstådd. Den är en av Cronenbergs filmer som är svårast att förstå; mycket på grund av förlagan. Det är också den film som har de mest imponerande specialeffekterna och framförallt de mest udda varelserna. Det är även den film som har absolut mest värdelös musik. Det är irriterande, vansinnig jazzmusik som får en att klättra uppför väggarna. Musiken passar i och för sig in i den tidsperiod då filmen ska utspela sig men det gör faktiskt inte saken bättre. Någon av er har säkert sett avsnittet i "Simpsons" då Bart lyckas få ett falskt ID. Han tar med sig sina vänner för att se en film som är tillåten från 15 år, och väljer "Naked Lunch" med förhoppningen av att det ska vara något naket i den... När de går ut säger mobbaren Nelson Muntz: "I can think of at least two things wrong with that title". Detta är nästan sant. Det finns ingen särskild viktig lunch i filmen och de nakenscener som finns är mer obehagliga än sexiga.
Filmen börjar med hur Bill Lee byter karriär från författare till anticimex-kille. Han märker dock snart att hans kemikalier till utrotningen tar slut allt för fort. Han upptäcker att hans fru använder pulvret som drog. Hon använder det inte för att hon tycke rom det, utan mest för att hon är uttråkad. Hon föreslår att han ska ge henne pulvret och i stället använda laxermedel så att krypen skiter ihjäl sig... När han har varit på sin arbete en dag och kommer hem kommer han på sin fru på väg att vara otrogen; ännu en gång för att de är uttråkade. Senare på kvällen utför de sin Willem Tell-rutin då han ska skjuta ett äpple från hennes huvud.Han råkar dock skjuta ihjäl henne i stället. (Detta hände också Burroughs i verkligheten.) Som en konsekvens av olyckan flyr Bill Lee till "Interzone" ett ställe i nordafrika som är mycket annorlunda mot den värld han är van vid. Här försöker han åter ta upp en karriär som författare men blir störd av att hans skrivmaskiner förvandlas till stora kryp. Så småningom inser man att Lee har en slags psykos/neuros på grund av sitt drogmissbruk och filmen fortsätter med att förvränga verkligheten och ställa till det för Lee. Han träffar även en kvinna som är en exakt kopia av hans döda fru i Interzone (Judy Davis som av naturliga skäl spelar både Joan Lee och Joan Frost). Bills liv kompliceras av att hon är gift i denna värld med Tom Frost (Ian Holm).
Filmen har en hel del verklig obehagliga scener. Det som stannat hos mig mest är våldtäkten/prostitutionsscenen med Kiki (Joseph Scoren). Han har sex med en man som även visar sig vara ett monster. Monstret är en "Mugwump" en slags korsning mellan människa och otäck insekt. Just mugwumperna är verkligen välgjorda i denna film. De är slemmiga med stora huvuden och överhuvudtaget udda utseende. Även skrivmaskinerna som blir till insekter är imponerande.
Filmen i sig är mycket annorlunda. Det är en av Cronenbergs svåraste och mest tankeväckande.