M. Butterfly
M. Butterfly hade premiär 1993, ett år efter "The crying game". Huvudrollerna görs av Jeremy Irons, John Lone, Barbara Sukowa och Ian Richardson. Längre ner tar jag upp varför "The crying game" bör nämnas i samband med denna film.
Filmen är baserad på en pjäs av David Henry Hwang som också skrivit manus. Det påstås även att iflmen ska vara basearad på en riktig händelse, något jag finner lite svårt att tro på.
Filmen handlar om den franske ambassadören Rene Gallimard (Irons) som arbetar i Kina på 60-talet. Han går på opera och lägger märke till Song Liling (Lone). Han blir förälskad och de inleder ett förhållande. Så småningom lurar hon dock honom att bli spion. Under kulturrevolutionen tvingas Song ut på landsbygden och arbeta i ett flertal år. Då tar förhållandet slut och Rene återvänder till Frankrike. Efter ett antal år kommer dock Song till Frankrike och påstår att hon fött Renes barn i Kina. Hon berättar vidare att de inte kan få ta hand om barnet förrän Rene har utfört spionuppdrag åt Kina. Hans inflytande har dock minskat sedan hans återkomst och till slut avslöjas han och ställs inför rätta. Det är först då han inser att Song Liling hela tiden har varit en man! Han hamnar i fängelse på livstid. I fängelset framträder han som "Madame Butterfly" med smink och allt innan han begår självmord.
"Madame Butterfly" tas upp ett flertal gånger i filmen. Det är den operan som framförs när Rene är på operan första gången. Den har en liknande handling men där är det en amerikansk affärsman som kommer till Kina. Han får en kinesisk beundrarinna som han inleder ett förhållande med. Hon begår självmord när han lämnar Kina. Således fungerar "M. Butterfly" tvärtom. Likheten med "The crying game" är att huvudpersonen blir kär i en kvinna som senare visar sig vara en man. Men likheterna tar slut där. Där "The crying game" har en del action som inte passar in är "M. Butterfly" mer långsam och teaterliknande på ett bra sätt.
Jeremy Irons är ännu en gång mycket bra i en Cronenberg-film. Han spelar ambassadören med bravur och elegans. Jag minns att när jag såg filmen första gången hela tiden undrade var John Lone var. Jag kände inte igen honom och funderade. Jag insåg inte förrän rättegångsscenen att det var han som var Song Liling... Således fungerar filmen alldeles utmärkt, i alla fall för mig. Man känner sig lite dum när Song sedan förklarar allt. Han säger att det sätt han haft sex på med Rene inte alls är någon gammal kinesisk sedvänja utan helt påhittad för att inte avslöja hemligheten.
Filmen har vacker musik och ett mycket bra foto. Skådespelarna är alla utmärkta, särskilt Irons. Regin är fläckfri och historien är spännande. Filmen är något långsam men det är väl det enda som man kan tänkas ogilla. Det finns en anledning till att filmen är långsam, den är ett drama och de brukar inte vara så fulla med fart och action.
Jag tycker att detta är Cronenbergs mest normala film förutom "Fast Company" och "The dead zone". Det är egentligen bara på slutet man kan se varför Cronenberg hade intresse i detta. Å andra sidan följer han antagligen pjäsen väldigt väl, därav tonen i filmen. Jag har en liten förkärlek till Madame Butterfly överhuvudtaget. Jag var fascinerad av Malcolm McLarens version av titellåten (eller något liknande) och videon var allmänt... Sensuell. Som en tidig och mycket bättre version av "Sweet Harmony". Låten fastnar snabbt hos den som lyssnar på den. Och videons ånga är hypnotisk.