The Brood
The brood hade premiär 1979. När filmen kom var den David Cronenbergs mest ambitiösa och även den mest svårtillgängliga och mest konstnärliga. Än idag är det en av hans allra bästa filmer, kreativt och skådespelarmässigt. Huvudrollerna innehas av en magnifik Oliver Reed och en mycket intensiv Samantha Eggar. Cindy Hinds gör en mycket bra insats som dottern Candice. Hon spelar även en roll i The Dead zone.
Samantha Eggar spelar Nora Carveth som befinner sig på en nydanande psykatrisk klinik ledd av den demoniske Dr. Hal Raglan (Oliver Reed). Raglan använder sig av teater i sin terapi och är mytcket kontroverisell. Nora Carveth är där för att bearbeta sin traumatiska barndom. Hon befinner sig mycket på sjukhus under sin barndom; och man kan tydligt se att hon har blivit misshandlad av sin mor. Man får dock aldrig uttryckligen veta att hon blivit misshandlad; man får heller inte se några återblickar på detta.
Det är när Frank Carveth (spelad av Art Hindle) upptäcker bitmärken och blåmärken på sin dotters rygg som han besöker Raglans klinik och konfronterar honom. Frank tror att det är hans fru som misshandlar dottern; men det visar sig att sanningen är mycket värre... Noras behandling leder till att hon kan möta sina aggressioner och hantera dem; åtminstone verkar fallet vara så till en början. Tyvärr leder terapin till att Nora stänger sina demoner inom sig, något som får sina konsekvenser då hennes drömmar och psykiska instabilitet leder till att hon föder barn via sitt psyke. Dessa barn är monstruösa och saknar både navel och könsorgan. Efter en tid borta från sin "mor" dör de då de saknar möjlighet att tillgodogöra sig föda. Innan sin död hinner de de dock bland annat attackera Candice och Noras mor. Noras mor blir ihjälslagen av barnen. I slutet av filmen lyckas Frank rädda Candice från de mordiska barnen och tar med henne i bilen från barnen. Filmen slutar dock utan att man vet vad som händer med barnen.
Filmen påstås vara till viss del självbiografisk, men hur pass sant detta är vet jag inte.
The Brood är en mycket utmanande film som verkligen kräver mycket av tittaren. Om man inte anstränger sig när man ser den kan man lätt uppfatta den som fånig och väl otrolig. Om man gräver lite djupare finner man dock att den är en utmärkt psykologisk film. Oliver Reed är härligt slemmig och precis så macho och hård som man är van vid i denna film.
Just det psykologiska spelet i denna film är här på sin absoluta höjdpunkt. Cronenberg har varken före eller efter lyckats beskriva psykiatri på ett bättre sätt. Det är säkert många som anser "Spider" som bättre, men jag ser den som något av ett misslyckande. Mer om "Spider" på sidan om den filmen dock.
En mycket stark scen är när Dr Raglan inför publik demonstrerar hur hans metod fungerar. Han provocerar och får en student att bränna sig själv med cigaretter. Överhuvudtaget beter sig Dr. Raglan allmänt avskyvärt i denna scen, men möts av applåder från publiken. Det publiken applåderar åt är att Raglans metoder fungerar och ofta botar patienterna. Som tittare är scenen väl värd att fundera över.